Adelns historia i Finland ger en mångfasetterad bild av ett samhällsstånd som befunnit sig i händelsernas centrum i åtskilliga århundraden. Det handlar om adeln som rikets försvarare och regentens högra hand, om hänsynslösa mutor och strategiskt planerade äktenskap, men också om bildning, konst och socialt ansvar.
Boken följer frälset och adeln i den östra riksdelen ända fram till 1919 när adlandet förbjöds i den nya republiken. Under 1500-talets senare del var adeln i Finland betydelsefull i det utdragna kriget mot Tsarryssland medan det från 1600-talet blev allt viktigare att söka sig till Stockholm för att göra karriär som kronans ämbetsmän. En egentlig finsk adel föddes först när riket splittrades 1809, och adeln i storfurstendömet fick behålla det svenska adelssystemet nästan oförändrat. Övergången till enkammarriksdag 1906 förvandlade i ett slag Finland till en modern folkrepresentation och satte punkt för adelns politiska betydelse.
Förutom adelns position i maktens centrum, lyfter författarna också fram vikten av släktnätverk och kontakter, där kvinnor ofta hade en viktig förmedlande roll. Även vardagslivet på herrgårdarna i Finland tas upp: ståndsmässig uppfostran och ritualer vid stora livshändelser, men också byggnadskultur och konsumtion. Den adliga livsstilen var en dyr affär och vardagen pendlade ofta mellan överflöd och penningbrist.
I Adelns historia i Finland medverkar elva meriterade forskare som bidrar till att belysa och konkretisera adelns centrala roll i samhällsutvecklingen.