Dikterna i Gösta Ågrens nya samling ekar genom ett sobert, strängt landskap. Naturen spelar med i texterna, som kaotisk fond och harmonisk dröm. Det är fråga om centrallyrik, där döden är återkommande gäst, och livet okuvligt! Det centrala greppet, paradoxen, är för diktaren själv inte ett konstruerat grepp utan en upptäckt, självklart given av sammanhang och tonfall. Motsägelsefullheten måste bejakas; de oväntade, men sällsamt organiska sammanflätningarna öppnar nya dörrar mot vår tillvaro.
Karaktär
Händelserna är små, men
kedjorna ändlösa. Det finns
en vildhet i varje namn,
ett jag, som vill gå och lämna
bojorna kvar. Men också
flykten är bara en länk;
kedjan kan inte brytas.
Där du går, in i det latenta,
möter du alltid
samma gestalt.