Ann-Sofi Carlssons diktsvit Mörkret undersöker ett tillstånd av kontaktlöshet och väntan. Hur få ett fäste i en verklighet som tycks stadd i upplösning, hur få grepp om det väsentliga, det levande? Metoden handlar om att uppmärksamma enskildheter i det inre, i vardagen och samtiden, och att fortsätta skriva trots att orden förefaller värdelösa och stumma. ”Efteråt kommer vi att se tillbaka på den här tiden./Som enklare, mer förutsägbar./Promenader i nysnö./Ett femtiotal svanar, på väg norrut./Vad är normalt?”