Endagsromanen blev ett begrepp med 1900-talsmodernismen. I Emma Juslins roman är tidsrymden ännu kortare - allt utspelar sig under en begravningsgudstjänst.
Man hinner minnas mycket under en gudstjänst, både egna minnen och andras. Syskonen Vanja och Vinnie växte upp i ett kargt jordbrukarhem på den nyländska landsbygden. Pappa Erik gjorde sitt bästa - skötsam, flitig och förtvivlad försökte han hålla ihop familjen. Mamma Darja drömde om att bli en stor konstnär, men satt mest och tittade på teve, drack (ur flaskor med renar på) eller sov bort dagarna.
I tonåren försökte Vanja hitta svaret på vart fjärran släktingar försvann under Sovjettiden och varför mormor Svetlana förvarade en staty av Mannerheim i linneförrådet. Vinnie i sin tur försökte hitta ett fotfäste i tillvaron.
”Gå du först så kommer jag sen”, brukade Vanja säga till Vinnie när de skiljdes åt som barn, omedveten om framtidens slutgiltiga farväl. Juslins vackra text handlar ändå mer om livet än om döden: Medan Vanja betraktar den billiga kistan sitter hennes son Frans och skruvar sig i kyrkbänken: ”Mamma, börjar det snart?”