Vintern 1956 återlämnar Sovjetunionen Porkalaområdet till Finland. På den före detta marinbasen finns Eduards Valdmanis nedtecknade levnadshistoria gömd.
Eduards Valdmanis växer upp i det politiskt turbulenta Lettland före andra världskriget. Han har ett passionerat intresse för små, marginella språk, vilket på randen till kriget för honom till Helsingfors. Några veckor senare är Finland i krig med Sovjet. Valdmanis utför sin egen viktiga uppgift i Finlands överlevnadskamp.
Romanen skildrar dramatiska händelser i Lettland, samt i Helsingfors och den nyländska skärgården. Eduards Valdmanis är lingvist, musiker och seglare. Seglandet och språkkunskaperna beseglar hans oblida öde. Musiken är hans tröst.
Detta är en berättelse om stormakternas kallsinniga sätt att behandla den enskilda människan och de små folken.
”En människas liv förefaller fullständigt försumbart i historiens likgiltiga och obarmhärtiga framfart. Vad betyder ett liv? Vad finns kvar till slut?”
Mottagare av Svenska litteratursällskapet i Finlands pris år 2026 med motiveringen: "Boken är en imponerande historisk roman [...] Den melankoliska berättelsen sätter djupa spår i läsaren."