Elin Danielson-Gambogi hörde till de skickligaste konstnärerna under den finska konstens guldålder. Hon var egensinnig, emanciperad, bohemisk, älskade storstädernas myller och nya upplevelser och var obrydd om konventionerna i det borgerliga samhället. Konstnärskapet och konstnärsvännerna var hennes allt. Särskilt viktigt var umgänget och friluftsmåleriet i konstnärskolonin i åländska Önningeby dit hon återvände år efter år. I Paris och Bretagne upptäckte Elin ljuset, naturalismen och realismen. Men hon avbildade ofta sådant som inte ansågs lämpligt, i synnerhet väckte hennes fördomsfria och djärva skildringar av kvinnor uppmärksamhet.
I Florens blev Elin bekant med den yngre generationen italienska konstnärer och hon förälskade sig i den betydligt yngre blivande maken Raffaello Gambogi, också han konstnär. Livet i Italien kom att innehålla en hel del både framgångar och tragik. På tröskeln till ett internationellt genombrott och precis när hon hade lyckats övertyga sin italienska omgivning om sin begåvning hamnade äktenskapet in i en djup kris. Och med det förödande första världskriget bröts så småningom kontakten till Finland och Elin och hennes konst glömdes bort i decennier. Varför gick det så?
Salla Leponiemi skriver i den första mer omfattande biografin om Elin Danielson-Gambogi inkännande om hennes händelserika liv och passion för konstnärskapet. Elins ovanliga historia blir levande med hjälp av en stor mängd efterlämnad korrespondens och i de många konstverken i boken får vi följa de strömningar och spår som påverkade Elin och blev hennes signum.