Henrika Ringbom är tillbaka med en engagerad och insiktsfull essäsamling om skrivande och människor som skriver, om författarskap och motstånd i Belarus, och om vikten av att värna om demokrati.
Som ögat har ljuset att tacka för att det växte fram och förfinades med evolutionen, har essäerna i av ljuset för ljuset blivit till utifrån hopp, möten, utopier. Boken är skriven i en slumpartad men ofrånkomlig situation, men tar fasta på friheten i att återskapa, välja och bära ansvar för sina val, dag för dag och ord för ord. Av hopsamlade anteckningar, citat, minnen och aningar ges i den form åt någonting levande och nytt.
”...om vi slutar hoppas, då kommer helt säkert det som vi fruktar”, skrev den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann som bokens längsta essä går i dialog med. De andra essäerna handlar om tystnad, saknad och översättning. Dessutom ingår en poetik.
Henrika Ringbom kretsar i texterna kring vårt behov av hopp och tålmodigt motstånd, och menar att det artikuleras klarast där hoten är mest överhängande, just nu i länder som Belarus och Ukraina. Tillvaron i väst präglas av andra faror men också här måste vi urskilja och försvara allt det som om det förlorades skulle beröva oss vår upplevelse av att vara förankrade i tiden och rummet.
Stilla, eftertänksamt dröjer sig Henrika Ringbom kvar i mellanrummen som uppstår när vi talar och lyssnar, skriver och läser. För om det finns något magiskt i världen måste det vara strävan att försöka förstå när någon vill uttrycka någonting.