Hoppet kom, seglade, infriade förhoppningarna som ställdes på henne, åldrades, degraderades och såldes. Hon var ett tursamt fartyg och tjänade in en vacker slant till sina ägare. När hon på våren 1910 nästan oigenkännlig bogserades bort från hemviken, lämnade hon ingen förlust - i alla fall ingen penningförlust - bakom sig. Hon hade varit ett välseglande fartyg, snabb och stark, lydig och tålig. Hon hade tagit sig fram i såväl stiltje som storm. Hon hade korsat Atlanten ett otal gånger, hade setts lossa och lasta i hamnarna i fyra världsdelar, seglat i Ishavet mer än en gång och varit inne i Indiska Oceanen. Medelhavet hade sett henne sträcka segel, Nordsjön hade aldrig övervunnit henne, Östersjön var för henne nästan som hemviken. Hon kunde - i andanom - löpa ur hemmahamnen på den sista resan med namnvimpeln i topp.
Bodil Söderblom har skrivit en mångsidig berättelse om Kimitobarken Hoppet. Bilderna i boken berikar berättelsen. Berättelsen baserar sig på fakta om fartyget, dess resor, lastning och lossning, händelser ombord och i hamnar.