”Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet”, inleder Bo Carpelan (1926–2011) en av sina dikter från 1970-talet. Jan Hellgren visar i sin bok hur denna syn gradvis tar form i Carpelans poesi från 1950-talet och framåt för att nå sitt främsta uttryck i romanen Urwind (1993). Vid sidan av diktsamlingar och romaner utgår Hellgren från ett rikt material av artiklar, essäer och opublicerade anteckningar där Carpelan belyser sin poetik och sin syn på det egna författarskapet. Hans diktning sätts in i sitt litteratur- och idéhistoriska sammanhang, samtidigt som viktiga inspirationskällor inom bildkonst och arkitektur lyfts fram.