I Familjealbum återvänder Joakim Groth till berättelsen om sin familj, denna gång i form av personliga minnen och återfunna dokument. Det är en inträngande tidsbild från 1960- och 1970-talets Helsingfors och en ungdom präglad av föräldrarnas tidiga död - händelser som författaren också tidigare skildrat i fiktion och dramatik. Men här är ljuset på scenen skarpare, mera avslöjande, och skildringen förgrenar sig i nya riktningar. Och som alltid när perspekti- vet är tillbakablickande ställs vi inför frågan hur autentiska våra minnen är. Eller är det bara minnet vi minns?
Men Familjealbum är inte enbart ett porträtt av för- fattaren som ung, det skildrar också hans föräldrar och närstående under en tid han själv inte har upplevt. Genom dagböcker, brev och dokument förflyttas vi från inbördeskriget i Lovisa till en ung kvinnas kärlek i krigets Kotka, från de ödeläggande bombningarna i Hamburg till kvinnofängelset i Tavastehus i början av 1950-talet. I denna fängslande väv av dramatik, dokumentation och vardagsliv infrias inte alltid förhoppningarna och man får göra så gott det går. ”Men vad kan man. Vi är bara mänskor.”