”Så här är mitt liv med Gud”, konstaterar Karin Erlandsson. Det är ett liv som rymmer både vardagens sömniga frukostar med brödsmulor och lingon på gröten, och söndagarna med gudstjänst som önskar ”Guds frid”. Här ryms dagar när man hamnat på botten av sig själv liksom dagar av självklar gemenskap och samtal. Och vad ska man göra när längtan är så stark att den river och sliter i en? Ja, då fortsätter man hoppas.