I essäsamlingen Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka skriver förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm om filmerna och drömmarna som format henne.
Berättelsen börjar på Kaliforniens gyllene beacher där drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. Av de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst ägnat sig åt att vittna om sin tid och åt konsten lär sig Ehnholm Hielm att se, känna, slita och kräva. Inför hennes blick, över decennierna, förändras filmerna. Pianot av Jane Campion får henne att se sig själv för första gången och Antichrist av Lars von Trier är den första film hon önskar att hon aldrig nånsin sett.
Över åren börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer världsfrånvänd, kroppen åldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt med plats på dukarna. Vad har hänt med kärleksberättelsen i vår tid? Och ännu viktigare: vad står på spel, om man ägnar allt man kan och allt man är åt filmerna, åt drömmarna?
Sara Ehnholm Hielm skriver personligt och initierat. Hon tar ner de drömmar som format hennes liv och skriver mot en plats hon inte trodde fanns.