Allt hör ihop: spillror och spår; natur, kultur, samhälle, stormaktspolitik och historia.
Med spillror kvar av vårt naturarv, som via stordrift förvandlat biologiskt rika biotoper till enformiga och artfattiga monokulturer, hittades fragment av unik tajgaskog långt i öster - med stora rovdjur som också kunde fotograferas. Och i Estland hittades orörda stränder med artrika blommande strandängar, ogenomträngliga skogar som varken sett yxa eller skogsmaskiner samt fågellokaler som inte längre kunde hittas i Finland.
Det var till sådana ställen Håkan Eklund under flera decennier tog sina vuxenstuderande som ville lära mera om det vi en gång hade. Biologiskt sett rörde de sig i spillrors spår.
I takt med att naturmiljöer, människor och samhällen kom närmare upptäcktes nya spillror när historiens vingslag började fladdra allt häftigare. Varför hade det blivit så här? Spåren ledde vidare, både i västra Estlands gamla svenskbygder och i Vitahavskarelens gamla Kalevalabyar.
De hade inte bara hittat spillror av unik natur, de hade också hittat spillror av ett gränsfolk: en unik kustsvensk kultur och en finsk-karelsk-ingermanländsk dito.
Det är om detta Håkan Eklund skriver om I spillrors spår. För att hitta svaren har han dykt in i de båda områdenas historia, och en grym värld har exponerats - som är lika aktuell i dag. Imperialistiska stormaktsdrömmar där grannfolk och minoriteter ohejdat offras är inte bara gammal historia. För att förstå nuet gäller det att också kunna följa spillrors spår bakåt. I tid och rum.
Allt kan upprepas.