Har ni någonsin känslan av att allt flyter ihop nuförtiden?
Sean jobbar som copywriter, det är varken svårt eller givande. Egentligen fattar han inte att han fortfarande har kvar ett jobb som vilket AI-program som helst kunde göra minst lika bra. Ibland hänger Sean med Emma, men de är inget riktigt par, för Sean är hemligt kär i Alma. Men han flyter med, i väntan på veckoslutets fester med Teo och de andra. Hos äppelmannen får man partydroger, och nätterna är nästan eviga.
Men bara nästan, för till sist är det vardag igen, och med den kommer en gnagande känsla av att någon borde prata med Teo om hur han behandlar kvinnor. Då är det bara med hjälp av flödet man kan råda bot på ångesten. I väntan på nästa kick. I väntan på en uppdatering från Alma. I väntan på att världen går under.
Kupol är en roman om en generation som fastnat i limbo mellan ungdomen och vuxenlivet. Hur hittar man mening i senkapitalismens utsiktslöshet? Och finns det egentligen något som är äkta?