Simeonis liv är en lång räcka missförstånd. De kan handla om författarskapet, religionen, rollen/könet, språk eller teater. Eller om den bleksiktige kusin Alfons som kan sju döda språk och inget levande. Eller mötet med en kannibal som heter Hannah, som lyckligtvis tycker Simeonis är för spinkig och föreslår vänskap.
Vid sin alltför tidiga död hade Stella Parland skrivit och lämnat in kapitel till Förlaget av denna lilla roman, som kanske, kanske inte slutfördes. Som alltid i hennes texter kan humorn övergå i djupa allvarliga insikter, utan att man som läsare riktigt förstår hur det gick till. Man sugs in i en annan värld, på samma gång helt annorlunda och exakt likadan som ens egen.
Människolivets meningslösa men vackra absurditet beskrivs naivistiskt, exakt, beläst, provocerande och empatiskt. På ett sätt finns hela människans dilemma i den här lilla boken, som dessutom karakteristiskt nog blev på hälft.