Topelius engagerade sig med åren i många olika sammanhang och verksamhetsfält. I samtliga roller var diktandet ett sätt att föra fram angelägna budskap, men också ett sätt att roa och förnöja. Dikterna samlade han i Nya blad (1870) och Ljung (1889). Här ingår naturlyrik, romanser i folkviseton, dikter som förevigar viktiga märkeshändelser och lyfter fram betydelsefulla personer. Samlingarna blir med sina skiftande perspektiv ett levande kalejdoskop mot sin samtid.