Öppningen – Insomnia i fyra lager sand tar oss till öknen som bild och populärkulturell kliché, närmare bestämt till baren På stenarna, åtta timmar bortom allting. Men det finns ingen bensinpump vid baren, vilket leder till att väldigt få stannar. Barägaren, den skötsamme Lille John, har fortfarande visioner, men det är som om de för var dag bleknar, blir till hägringar mer och mer. Kring baren hänger också det märkliga tvillingparet Mir och Jam, varken särskilt små och eller särskilt gulliga, och då och då anländer den tilltufsade svanen Eleonore i sin bil av senaste modell och sveper en Underberg, ”ofantlig som Grand Canyons kanyoner”. Texten är mer mellanrum än ord och mellanrummen viskar. Och slutet, det är som ur en tvättäkta Hollywoodfilm.
