En pojke föds. Han vet redan allt, vecklas ut till en reslig karl i fotändan av sängen där han kom till världen för en stund sedan, skakar av sig det slemvåta som omgett honom under den långa tiden inuti Mamm. I dörren vänder han sig om, ”jag far nu”. Han tar sig till staden, börjar arbeta på bank. Efter en evighet eller bara ett ögonblick, när han sett ynglingarna, kojbarnen, tanterna, bankdirektören, allt knapert och eländigt och ledsamt och all längtan som vibrerar mellan människorna, återvänder han till byn. Stugan där han föddes är övergiven, ett ruckel, det är länge sedan. Vid plogen möter han Papp. Han är ung och stark och kan se pojkens hela liv, alla dagar och dagarnas skiftningar.
Språket i Johanna Boholms kortroman är alltigenom organiskt, skälvande och egensinnigt. Tiden är inte linjär utan cyklisk, känslomässig, och brunnen hon öser ur svindlande djup.