Ralf Törngren (1899–1961) verkade som politiker under många turbulenta perioder i Finlands politiska historia. Inom Svenska folkpartiet hörde han till dem som önskade en rikspolitisk orientering, med grundtanken att man bäst främjar svenska intressen genom att intressera sig för rikets helhet. Han var också en av huvudarkitekterna bakom Finlands nödvändiga utrikespolitiska nyorientering efter de senaste krigen. Men även om han valdes in i riksdagen flera gånger var han ofta på kollisionskurs med Svenska riksdagsgruppen.
Törngren var påläst, språkkunnig, saklig, lugn och sansad. Han behärskade ekonomi och utrikespolitik men också socialpolitik. Och i det politiska spelet var han alltid beredd att medla och finna kompromisser. Men hur blev han sin tids centrala finlandssvenska och rikspolitiska politiker? Varför lyckades han inte som statsminister? Varför hamnade han i konflikt med det parti han hela tiden tillhört, representerat och älskat? Vad gjorde honom till sist desillusionerad och nedbruten – både psykiskt och fysiskt?
I sin tematiskt uppbyggda biografi söker och hittar Håkan Mattlin förklaringar både i Törngrens uppväxt och bakgrund, och i Törngrens personliga egenskaper som växte fram i trycket av de politiska utmaningar han ställdes inför.