Termen som skapades redan i det sena 1800-talets turbulenta Ryssland beskriver sig själv: En sammetsdiktatur är något hårt invävt i nåt mjukt.
Det mjuka i Ryssland är till exempel rätten att uttrycka en åsikt, rätten att gå till valurnan. Att åsikten sällan ges någon betydelse, eller att kandidaten redan är vald är något de flesta ryssar finner sig i. Men inte alla.
Anna-Lena Lauren berättar om människor som protesterar mot hur landsbygden godtyckligt gjorts till storstädernas skräpkorg eftersom det är förmånligare att dumpa avfall i naturen än att sortera, och i Ryssland är snabba cash ännu snabbare än i väst. Någon har förlorat sin åkermark till storbolagen, och har mage att protestera. Någon forskar i massgravar och arresteras. Någon får sina nätsidor stängda av Kreml men bygger upp dem på nytt. Oppositionspolitiker trakasseras, fängslas, dödas. Det är farligt att motsätta sig makten - som antagit formen av en aldrig åldrande president med bar överkropp - men ändå fortsätter demonstrationerna. Demokrati är inte ett för Ryssland naturvidrigt system, men missförstånden kring vad demokrati går ut på är många.
Förändringen är igång. Det är den hoppfulla tesen i Anna-Lena Laurens nya bok som är ett slags fortsättning på hennes debut De är inte riktigt kloka de där ryssarna - men mörkare och mer samhällsinriktad. De är fortfarande inte riktigt kloka, men de är inte heller dumma - klockan tickar långsamt, men den tickar.