Kun viisivuotias Eija lähetettiin sotalapseksi Ruotsiin, hän ei ymmärtänyt, miksi hänet hylättiin. Kotiinpaluu ei tuonut lohtua, perhe ja koti olivat kadonneet muistista.
Eija kertoo koskettavassa ja rehellisessä kirjassaan sotalapsen tarinansa: häpeästä, vaietusta tuskasta ja vaikeudesta sulautua osaksi lastenkodin lapsimassaa. Mutta myös vapautumisesta, ensin värien kautta, maalaamalla, ja lopulta sanojen avulla. Suljettu puutarha avautui.
När femåriga Eija skickades som krigsbarn till Sverige förstod hon inte varför hon blev övergiven. Hemkomsten gav ingen tröst, familjen och hemmet fanns inte längre kvar i minnet.
I sin gripande och ärliga bok berättar Eija sin historia som krigsbarn: om skammen, den tystade smärtan och svårigheten att bara vara en liten del av barnhemmets mängd. Men också om befrielsen som till slut kom, först genom färgerna, genom målandet, och till sist genom orden. Den slutna trädgården öppnade sig.
sotalapset (krigsbarn), muistelmat (memoarer), lastenkoti (barnhem), Ruotsiin evakuoidut lapset (evakuerade barn till Sverige), lapsuus ja häpeä (barndom och skam)