Eric Gustaf Ehrström (1791-1835) var lektor i ryska och blev kyrkoherde i S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg. Han var en av de tidigaste förespråkarna för finskan som nationalspråk, men hävdade också att kunskaper i ryska språket var en nationalnödvändighet i Finland, medan han i det mångspråkiga S:t Petersburg däremot såg det som sin uppgift att försvara det svenska modersmålet. Vilka faktorer bidrar till att en individ i olika situationer betonar aspekter av det nationella på olika sätt? Hur byggs nationella identiteter upp?
Johanna Wassholm undersöker i denna bok, som bygger på hennes doktorsavhandling, hur Ehrström under olika tider och i olika sociala roller såg på finskt, svenskt och ryskt. Den tidsperiod som granskas, 1808-1835, är särskilt fruktbar för en undersökning av synen på det nationella, på betydelsen av nation, språk och historia. Perioden var en brytpunkt mellan upplysningen och romantiken, och för Finlands del också en period av geopolitisk omvälvning som aktualiserade frågan om vad storfurstendömet Finland och dess invånare egentligen blev år 1809.